VICTORIA BRIKHO

Som politiskt aktiv och dessutom socialdemokrat går det inte att komma ifrån att det råder kris i svensk politik idag. Inte enbart att Socialdemokraterna står utan partiledare men också att det inte finns en stark aktiv opposition. Då media under det senaste året har fokuserat på att leta fel hos våra ledare har nyheter om försämringar i välfärden, om utförsäljningar av vårdcentraler, att allt fler unga inte når målen i skolan och att sjuka nekas ersättning, fallit bort och inte fått stort genomslag.

Inga sätter press på regeringen Reinfeldt att komma med visionära förslag om hur vi bygger Sverige framåt. Ingen ställer regeringen Reinfeldt till svars för de försämringar som införts i alla våra trygghetssystem, som skyddar dig och mig om vi blir sjuka eller arbetslösa. Ingen säger stopp när regeringen Reinfeldt säljer ut Sverige, det vi alla har byggt upp tillsammans, för skitsummor.

Jag hoppas att VU:t kommer med ett förslag på ny partiledare på fredag och att vi snabbt kan avklara den här processen. Drömläget hade självklart varit en öppen demokratisk process men Sverige har inte råd att stå utan en stark opposition. Vi måste börja fokusera på politiken och visa vilket Sverige vi socialdemokrater vill ha.

Det är inte alltid lätt att vara kvinna idag. Du ska ha karriär, förverkligat dig själv och samtidigt vilja ha barn, stanna hemma och ”vara” mamma. Gärna allt på samma gång. Avviker du från något är samhällets moralister snabbt där och påpekar hur du egentligen ska leva ditt liv.

Varför sitter jag och reflekterar över detta? (Nej, jag och R ska inte ha barn ännu ). Igår träffade jag en vän som är gravid och beräknas föda i mars. Vi diskuterade allt om barn och familj och sedan kom vi succesivt in på vem som skulle vara hemma. S vill max vara hemma fem månader med barnet, sedan kommer hennes man att vara hemma. Över detta beslut hade hon fått enorma påhopp och uppläxningar om vilken dålig mamma hon är, hur svårt det kommer bli för barnet och att det är själviskt. Sådant gör mig så himla upprörd! Samma sak gäller även om man vänder på det och istället vill vara hemma hela perioden själv.
Jag har alltid varit en stark förespråkare för delad föräldraförsäkring där båda parterna tar ut lika stor del var. Nu börjar jag tänka om och känner att ”familjen” vet bäst vad som fungerar bäst för dem. Min ståndpunkt har alltid varit:
Barn har rätt till båda sina föräldrar och barn har rätt till lyckliga föräldrar.

Min vän är mitt i sin karriär för tillfället medan hennes något äldre man redan har gjort sin. Hon är lycklig på arbetet och med det hon gör och känner inte att hon vill göra avkall på något bara för att hon har barn. Att vara hemma längre än vad hon vill och behöver skulle göra henne olycklig och hur bra mamma blir hon då? Samma sak gäller åt andra hållet. Om den ena parten behöver jobba obekväma tider, helger och kvällar och dessutom tjänar mindre, medan den andra kan flexa och har bättre inkomst, varför inte lägga upp sin ledighet så att den ena kan vara hemma hela perioden så klarar familjen sig ekonomiskt och båda föräldrarna får ut maximal tid med barnet.

Kommer ni vilja vara hemma med barnet eller kommer ni dela lika på föräldraledigheten?