VICTORIA BRIKHO

Nu är jag tillbaka på jobbet igen efter tre veckors semester och trots att jag älskar mitt jobb så tog det ändå emot att gå upp kvart i sex i måndags. Väl på plats har dagarna rullat på och nu är allt som vanligt igen.

Det finns mycket att glädjas åt i jobbet som tandläkare och det finns alltid patienter som ligger en extra varmt om hjärtat. Jobbet ger mig även mycket att reflektera över och det är många reflektioner jag har hunnit göra under min första arbetsvecka.

 I Flen ligger en flyktingförläggning vilket gör att vi på Folktandvården får många asylpatienter. Jag får höra många livsöden av dessa patienter och det är svårt att inte ställa sig frågande till hur den svenska asylpolitiken egentligen fungerar. Många av de som söker asyl har barn med sig och det är dessa som jag försöker värna extra mycket om. Igår hade jag en asylsökande flicka som brukar komma till mig regelbundet. Hon är bara nio år men har i princip hål i alla tänder, både mjölktänder som permanenta. Många av de barn och vuxna som kommer hit och söker asyl har ett väldigt stort behov av tandvård. Många har aldrig varit hos tandläkare annat än vid akuta fall och många vet inte hur de ska borsta tänderna eller att de ska borsta tänderna. Dessutom kommer ytterligare en faktor in att många inte vet att godis, glass och kakor är skadligt för tänderna och detta har vi tyvärr gott om här i Sverige.

 Vid en vanlig undersökning när jag som tandläkare hittar flera hål i tänderna på ett barn samtalar jag med föräldern om vanor och vad man kan göra annorlunda för att förhindra detta. Mycket av ansvaret lägger jag på föräldrarna. Det är föräldrarnas ansvar att se till att tänderna borstas, att inte köpa hem sötsaker och tillåta barnen att ”snaska” på vardagar och framförallt att hjälpa barnen att hålla tänderna friska. Barn är barn och min mening är att det är föräldrarna som bär ansvaret för barnens tandhälsa.

Ibland får inte barn vara barn som det oftast är i fallen med asylbarnen. Där kan jag inte lägga något ansvar på föräldern, där får barnen ta all information (och ibland all skuld till att tänderna är i det skick som de är i) och det är barnen som oftast får agera vuxna gentemot mig, gentemot myndigheter. Föräldrarna kan inte svenska och tyvärr är det inte alltid möjligt att kunna erbjuda en tolk. Barnen pratar ofta svenska och det blir automatiskt att barnet får tolka åt föräldern. Barnet leder föräldern genom olika myndigheter och får ta ett alldeles för stort ansvar.

I dessa situationer är jag oerhört tacksam för den lilla arabiskan jag kan då de flesta av våra asylpatienter talar arabiska. Då försöker jag verkligen att överlåta hela ansvaret till föräldrarna för det är viktigt för mig att de barn som kommer till mig också får vara barn på samma villkor som barn som är födda i Sverige. Ibland tror jag inte att vi inser vad alla dessa människor som söker asyl i Sverige får gå igenom när de kommer hit och det är lätt att glömma att flyktingbarn är också barn, på lika villkor.